Zikika - Because Im fabulous!

Jag vill kunna vakna 4 på morgonen strålade pigg. Kunna känna glädje infördagen och vara sådär pepp som jag kan vara. Sådär pepp när jag säger till allt och alla att "Fan, det här det klarar ju jag av. Jag som är så bra!"
Jag vill kunna lägga mig 10 på kväll och känna att dagen har varit bra. Att jag har lyckats. Att jag har klarat av en helt normal dag.
Jag sitter här med en kopp violthé. klockan är 12 och jag borde verkligen sova nu. Eller åtminstonde ligga i sängen. Men någonstans tar det emot. Samtidigt som jag vill sova så känner jag dendär oroliga kännslan för att lägga mig ensam. Jag vill ha någon att krypa ner brevid. Någon som håller om mig och får mig att känna mig trygg.
Dessutom värker magen, vilket bidrar till att det är svårt att sova, men mer om det längre ner.
Jag var hos skolsköterskan i tisdags. Vi kom fram till att det bästa sömnmedlet för mig var pojkvän. "Kan man köpa sånna" tänkte jag... Men iväntan på mitt sömnmedel ska vi ha ett möte i början av Mars, eftersom  det blev lite struligt med det förra. Då får jag tabletter ist. Och jag som bara behöver trygghet?
Så, då ska jag vara pepp och stå på mig. Då ska dom hjälpa mig.

Nedstämdhet
Jag har kollat igeonm min blogg nu på sista tiden. Allt handlar bara om mig och hur kasst allt är. Någon enstaka gång kommer det något positivt. Men alltför sällan. Jag behöver få lite mer glädje i min tillvaro.
På lördag händer det mycket. Adde kommer hit, Zippo kommerhit, Jag ska kanske träffa hanna, Jag ska förfesta hos Håkan och sedan blir det utgång med MissE.
det var 3 veckor sedan jag festade nu, så det ska bli härligt att skölja ner allt med vin för en kväll. Kanske kan jag lura med mig någon ut redan på fredag?

Kärlek VS Ensamhet
Kanske är jag fel person att klaga.För.. Ja, jag är kär. Ja jag har honom ståendes mitt framför ögonen. Men han är så mycket mer än bara han. Han har så mycket negativt som jag inte skulle klara av att hantera. Han är så otrygg i sig själv.
Precis som jag. Vilsen! Vi skulle inte vara bra för varandra....
Det finns en liten filur till, som jag inte är kär i, men som jag är intresserad av. Men det står still där. Jag antar att jag är bra på att ge ett negativt intryck av mig själv. Jag vågar nog inte riktigt vara glad. Då kan det ju hända att folk gillar mig men sedan dissar mig för att jag är sönderriven under ytan. Att jag jobbar med allt så mycket jag bara kan är nog svårt för folk som inte känner mig att se. kanske ska jag lägga allt vad kärlek heter på hyllan ett tag? Kanske. Men samtidigt så vet jag vad ett förhållande skulle göra med mig. Det skulle få mig att sväva på moln av lycka, vilket i sin tur skulle göar att jag fick en spark i rätt riktning. Och jag vet att jag fungerar bra när jag har lite kärlek i kroppen. Jag mår bättre och jag ser världen genom posetiva ögon. Jag blir så mycket mer än bara Pia då! Så mtcket, mycket mer. Men det är väl svårt att se/förstå när man inte känner mig.
Jag tror att alla mår dåligt, på ett eller annat sätt. Det som skiljer mig från mängden av "normala" människor är att jag vågar visa, vågar tala om. Det sägs ju att ärlighet varar längst, men ibland undrar jag!


Saknad.
Jag förlorar allt mer människor runt om mig. Inte bara dom som går bort, utan även folk som finns, men inte hos mig.
Jag har tappat den lilla kontakten jag hade med min syster, Helena. Det har alltid, så länge jag kan minnas, fungerat sådär mellan oss.
Men eftersom hon är den av mina systrar som jag har haft mest kontakt med vill jag verkligen inte förlora henne. För när bara hon och jag umgås så kan det vara så himla... bra mellan oss. Jag har inte så många bra minnen med henne, men dom som finns ligger mig varmt om hjärtat.
Jag har försökt, jag har ringt, frågat, bett. Men inget händer. Kanske är det så att hon inte vill umgås med mig. Vad vet jag..
Vi träffas bara när det är något som händer. Aldrig sådär spontant. Vi umgås inte som syster&syster... Och har väl heller aldrig riktigt gjort. När jag bodde hemma hos mamma var det iaf lite bättre. Men nu finns inget.
Och det gör mig så fruktansvärt ledsen. Att hon inte verkar kunna... "ta till" sig mig är också något som gör mig ledsen.
Tankarna om att jag har gjort något fel snurrar nästan konstant i huvudet på mig. Vad är det som har gått så fel mellan oss?
Mamma saknar jag också. Vi träffas så sällan nu. Jag saknar att bara träffa henne. Att göra något med bara henne. Men det finns aldrig tid. Och finns det tid finns det inte ork. Det känns så meningslöst att bo i Karlskrona. När jag bodde hemma fanns iaf mamma rnt mig nästan hela tiden. Nu har jag "förlorat" henne med. Jag längtar hem.
Det fanns 2 anledningar till varför jag flyttade till Karlskrona. Dels för att jag skulle slippa pendla och dels för att jag skulle slippa vara så ensam. Men jag är ju mer ensam nu än när jag bodde hemma...

Folk jag också saknar är dom få jag umgicks med på låg-, mellan- och högstadiet. Fan, folk som funnits i mitt liv i så många år. Och nu har vi gått skillda vägar, iaf dom flesta av oss. Det är ett fåtal jag fortfarande träffar och har kontakten med. Men alla andra, gud vad jag saknar er!

Någon jag också saknar är Smylan! Världens finaste lilla Smyla! Det är ca ett år sedan vi sågs nu.
- Tiden går så fort!
Just nu håller jag på att spara pengar, för jag ska göra mig en liten tripp. Jag ska hälsa på alla runtom som jag saknar. Eller ja, alla och alla? Så många är det ju inte. Men det är några få små skruttar! Och det faller sig ju så bra att de flesta bor i Skåneland! (: Det blir en liten skånetripp med andra ord! Härligt! Fast det får bli lite längre fram i vår/Sommar!

Allt och lite till
Min mage gör som sagt ont. Det har den gjort i 2dagar nu. Inte konstant värk, utan det hugger stundvis. Nätan krampar Nej, det är inte mensvärk. Nej, jag är inte på tjocken. Ja, jag har ätit som jag ska.
MissE har också ont i sin mage. Förmodligen har hon ont för att hon är stressad. Mamma trodde att jag också kanske har ont i magen pga det. Men jag vet inte. Min mage har ju krånglat sedan juli/Augusti.. Så jag tror att det är något helt annat. Jag kanske ska kolla upp det...

Jag har gråtit så mycket ikväll att jag har ont i halsen. Det gör ont att svälja. Huvudet värker också.
2timmar har gått, bara flugit förbi, medans jag har suttit här och skrivit. Visst, allt känns bättre för stunden. Men jag vet att dethär kommer bidra till ångest. Fan. Jag behöver sova och det nu! Men 4timmars sömn är inte mycket. För det är vad jag kommer få om jag lägger mig nu.
Jag måste gå till skolan idag. Jag är så illa tvungen. Hur ska jag orka?
Jag behöver gå till försäkringskassan också. Och banken. Och så behöver jag söka jobb. Eller nej, jag MÅSTE. Men jag orkar inte. vill inte. Eller jo det är klart jag vill! Men inte när jag mår såhär!

Usch och fy. Jag håller tummarna för att jag ska må lite bättre när klockan ringer om 4 timmar. När jag ska stiga upp och gå till skolan.
Nu ska jag lägga mig i soffan och läsa Hamlet(Inte för att jag vill utan för att vi har det som uppgift i skolan!) tills ögonen sluts och jag somnar. Antingen går det fort, eller så kan jag inte somna alls.


.....det är frågan!

Godnatt