Hallelujah
Alla motgångar på sista tiden har gjort mig så ledsen. Att folk påstår sig veta hur jag lever, att folk påstår sig veta huvida jag kämpar med mitt liv eller inte, att folk säger att jag har ätstörningar... det gör mig så ledsen.
Aldrig förr har jag kämpat så mycker som jag gör nu. Men likväl känner jag att jag upplevs som något psykoffer i andras ögon. Det är en av anledningarna till att gå hos psykolog får mig att känna mig sämre än vad jag är. För det känns som om det drar ner mig ännmer i andras ögon.
Att jag ens har tagit mig hit där jag är idag är för att mitt ex fick mig att öppna ögonen. Jag har länge velat tacka honom över en kaffe eller en promenad. Men varje gång jag frågar avböjer han.
Jag vill inte ha något mer med honom att göra, allt jag vill är att tacka. Bara tacka... och gå vidare. Men det känns som om jag behöver få tacka för att allt ska kännas "bra". Jag behöver det för att nu, kunna börja på det nya som kommer.
Så det gör jag här och nu, för att kunna tacka dig personligen verkar ju vara en omöjlighet, Tack för att du fick mig att vakna, öppna ögonen och se allt med andra ögon. Tack för att du gav mig en knuff i rätt riktining.
Vad är det då för nytt som kommer? Det håller jag hemligt, som så mycket annat på kärleksfronten. Det går framåt kan jag väl säga. Och nästa vecka reser jag. nervös? Icke! (: Att världens alla fjärilar bor i min mage just nu är... bara mysigt! (: För just denna "fjärilskänslar" var det faktiskt 3 år sedan jag kännde sist. Härligt!
(Men för att åter klaga lite...)
Bara för att jag har sömnproblem sitter jag tydligen framför datorn 24/7.
Bara för att jag har temprament, kämpar jag inte med mitt liv.
Bara för att jag inte väger 65 och har ett normalt BMI så har jag ätstörningar.
Tack världen för att ni berättar för mig hur jag är och vad jag gör.
Förlåt för att jag inte tillhör mängden av "Normala människor" som är blonda, har långt lockingt hår och går i jeans för 1500.-
Förlåt mig för att jag inte gråter över en bryten nagel. Förlåt mig för att jag kan gå till affären osminkad.
Jag ber tusen gånger om ursäkt.
Förlåt mig för att jag låter EMO ikväll, förlåt mig för att jag inte 24/7 kan vara glada, spralliga Pia.
Jag behöver en spark i röven. Jag behöver någon som kan komma hit och dra i mina smilband. Jag behöver en kram. Men kanske alldra mest så behöver jag dig! För du vet hur man får mig att bli glad. Du vet hur man får mig att le....
Kanske är det också för dig jag försöker bevisa att jag kan bli bättre? För så har det ju alltid varit. Hur mycket jag än ogillar dig så...är det i dina ögon jag vill vara bra.Kanske vill jag ha det som var, för många år sedan....
Aldrig förr har jag kämpat så mycker som jag gör nu. Men likväl känner jag att jag upplevs som något psykoffer i andras ögon. Det är en av anledningarna till att gå hos psykolog får mig att känna mig sämre än vad jag är. För det känns som om det drar ner mig ännmer i andras ögon.
Att jag ens har tagit mig hit där jag är idag är för att mitt ex fick mig att öppna ögonen. Jag har länge velat tacka honom över en kaffe eller en promenad. Men varje gång jag frågar avböjer han.
Jag vill inte ha något mer med honom att göra, allt jag vill är att tacka. Bara tacka... och gå vidare. Men det känns som om jag behöver få tacka för att allt ska kännas "bra". Jag behöver det för att nu, kunna börja på det nya som kommer.
Så det gör jag här och nu, för att kunna tacka dig personligen verkar ju vara en omöjlighet, Tack för att du fick mig att vakna, öppna ögonen och se allt med andra ögon. Tack för att du gav mig en knuff i rätt riktining.
Vad är det då för nytt som kommer? Det håller jag hemligt, som så mycket annat på kärleksfronten. Det går framåt kan jag väl säga. Och nästa vecka reser jag. nervös? Icke! (: Att världens alla fjärilar bor i min mage just nu är... bara mysigt! (: För just denna "fjärilskänslar" var det faktiskt 3 år sedan jag kännde sist. Härligt!
(Men för att åter klaga lite...)
Bara för att jag har sömnproblem sitter jag tydligen framför datorn 24/7.
Bara för att jag har temprament, kämpar jag inte med mitt liv.
Bara för att jag inte väger 65 och har ett normalt BMI så har jag ätstörningar.
Tack världen för att ni berättar för mig hur jag är och vad jag gör.
Förlåt för att jag inte tillhör mängden av "Normala människor" som är blonda, har långt lockingt hår och går i jeans för 1500.-
Förlåt mig för att jag inte gråter över en bryten nagel. Förlåt mig för att jag kan gå till affären osminkad.
Jag ber tusen gånger om ursäkt.
Förlåt mig för att jag låter EMO ikväll, förlåt mig för att jag inte 24/7 kan vara glada, spralliga Pia.
Jag behöver en spark i röven. Jag behöver någon som kan komma hit och dra i mina smilband. Jag behöver en kram. Men kanske alldra mest så behöver jag dig! För du vet hur man får mig att bli glad. Du vet hur man får mig att le....
Kanske är det också för dig jag försöker bevisa att jag kan bli bättre? För så har det ju alltid varit. Hur mycket jag än ogillar dig så...är det i dina ögon jag vill vara bra.Kanske vill jag ha det som var, för många år sedan....
Kommentarer
Trackback